En hörnsten i David Allens GTD är att skapa ett tillförlitligt system för påminnelser. Jag har provat en del olika varianter genom åren, inklusive helt pappersbaserade lösningar, men har nu fastnat för något jag tycker fungerar. Mitt nuvarande system består av en fysisk inkorg och ett fysiskt arkivskåp, men är i övrigt digitalt.
Jag använder iCal för mina kalenderdata och Cultured Codes Things för mina åtgärdslistor. Båda dessa program synkroniserar jag mellan min Mac och min iPhone. Som digitalt ”catch-all”-arkiv på min Mac använder jag Yojimbo, från Bare Bones Software.
För mig personligen har ett smidigt insamlande varit en förutsättning för att överhuvudtaget komma igång med GTD. Att hela tiden dumpa allt man vill komma ihåg på ett och samma ställe ger omedelbar behovstillredställelse och den tidigaste kicken när man börjar sniffa på metoden. En grundprincip för mig har varit att minimera antalet inkorgar.
Insamlandet av analoga data sker oftast via Things på min iPhone. Den sista tiden jag provat att använda Apples egna Röstmemo, som ingick i iPhone OS 3.0, för snabb insamling. Jag pratar definitivt fortare än jag skriver på ett virtuellt tangentbord. Vid veckogenomgången transkriberar jag inspelningarna och lägger dem i inkorgen, eller sätter upp dem direkt på en lista.
Saker som anländer i pappersform lägger jag ibland i en fysisk inkorg på mitt skrivbord, men jag är fortfarande dålig på att tömma den regelbundet.
Digitala data, som epost, webbsidor, RSS-objekt och filer, läggs direkt i Things inkorg på min Mac. I tidigare versioner av Things var det en smula omständligt att samla in detta, så till vida att man var tvungen att använda musen. Från och med version 1.1 stöds nu Applescript, vilket har rått bot på det tillkortakommandet. Jag använder två egna skript för att skicka saker till Things och ett för att arkivera saker i Yojimbo:
- Mail to Things. Detta manus körs som en regel i Apple Mail. När ett brev anländer till en viss adress (jag använder things@min-domän.com) läggs brevet som en uppgift i inkorgen, varefter mejlet kastas. När jag sitter med min iPhone och ser en webbsida, ett tweet, eller något i min RSS-läsare skickar jag det vidare till den ovan nämnda adressen. Nästa gång jag öppnar min mejl på datorn läggs det i Things inkorg.
- Collect Your Things. Detta manus är sammanhangskänsligt – när det körs gör det olika saker beroende på vilket program som är aktivt. Det kan samla in innehåll och länkar från Apple Mail, Safari, NetNewswire, Yojimbo och Finder, för att sedan lägga det som uppgifter i Things inkorg. Från andra program försöker det fånga in fönstrets titel och en länk till innehållet på hårddisken. Det använder Growl för notifieringar. Jag använder själv Red Sweaters FastScripts för att tilldela skriptet en tangentkombination – i mitt fall F15. Collect to Things är översatt till svenska, engelska och tyska, men den svenska översättningen kommer tyvärr inte att synas förrän Things självt är översatt. Något jag hoppas kunna göra snart.
- Archive in Yojimbo. Detta skript arkiverar en åtgärd från Things i Yojimbo.
Trots att man noga övervägt nyttan med varje del av Things innehåller programmet element jag tycker är onödiga, bland annat Areas of Responsibility och en halvbakad delegeringsfunktion. Jag har försökt att använda Areas vid något tillfälle, men det slutade bara med att jag satt och organiserade mina saker istället för att göra dem. Areas of Responsibility är ett verktyg jag använder vid mina genomgångar och de bor därför i en mindmap i MindNode.
24 juni, 2009
Jag sökte mig till Pose på grund av alltför mycket skador som kom av min gamla (brist på) löpteknik. Jag hoppades att jag hade funnit en magisk lösning på alla mina biomekaniska problem. Jag hade förstås fel.
På bloggen The Science of Sport rapporterar Ross Tucker om en uppföljningstudie han deltagit i, där man undersökt vad som hänt med en liten grupp löpare några veckor efter det att de fått instruktioner i Posemetoden av Romanov och hans team. Tre veckor efter att den initiala träningen avslutats hade 14 av 20 utvecklat allvarliga besvär i vader och anklar. Tucker argumenterar mot att detta skulle bero på att de börjat slarva med tekniken, så samtliga fortfarande sprang med den teknik de blivit lärda.
I den studie Tucker rapporterar visar man att Pose-metoden minskar belastningen i höfter och knän, medan den ökar i anklarna. Belastningen försvinner alltså inte, den förflyttas bara till andra anatomiska strukturer. Den brännande frågan är om dessa strukturer är bättre på att hantera den. Det är min egen uppfattning att så är fallet, baserat på hur människans naturliga löpsteg ser ut utan skor.
Efter ett liv med häl-tå-rullning är underbenens och fötternas muskulatur ofta underutvecklade. En övergång till löpning på framfoten kräver därför oftast en långsam tillvänjning och en hel del styrkeövningar, för att uppstartsbesvären skall minskas. Detta är inget som öppet annonseras i Romanovs bok, men han understryker vikten av teknik– och styrkeövningar.
Jag bestämde mig för att lägga om min löpteknik i juni 2008. Ett år senare springer jag nu tämligen besvärsfritt – ta i trä. Detta trots att min Pose-löpning har allvarliga tekniska brister. Vägen hit har varit kantad av allehanda småkrämpor.
När jag påbörjade projektet hade jag knappt sprungit på ett halvår. Min kondition var usel och min muskelstyrka i benen likaså. Den första tiden hade jag stora besvär av den klassiska stramheten i vaderna, något som ibland satt i dagar efter en löprunda. Jag har haft besvär av smärtor vid insidan av anklarna, sannolikt beroende på en inflammation kring senan till den bakre tibitalismuskeln. Jag har också haft ont på ankelns utsida, sannolikt beroende på inflammation kring senan till någon av peroneusmusklerna. Senast fick jag blåsor under båda metatarsallederna efter att ha sprungit en halvmil på asfalt i ett par Vibram Five Fingers.
Jag är övertygad om att mina krämpor har berott på en kombination av dåligt träningsstatus, dåligt utvecklad teknik och FMFS1. Man kan helt enkelt inte ta det nog varligt i början. Detta är ett bekymmer för otåliga människor som jag själv.
Varje gång en krämpa seglat upp har jag försökt minska träningsmängden (sträckorna, inte frekvensen) – ibland avstå helt – till dess att besväret lagt sig. Under tiden har jag försökt analysera varför besväret uppstått och försökt komma åt det med övningar. För mig har en hel del löst sig efterhand som jag blivit bättre på att skjuta fram bäckenet, öka stegfrekvensen och framförallt slappna av i underbenens muskler. Peroneusbesvären har i stort sett försvunnit sedan jag tog för vana att stå en stund på laterala fotranden som en del av min uppvärmning. Jag har ägnat en hel del tid åt styrkeövningar för höfterna och till hoppövningar på ett och två ben.
När man hänger på PoseTechs forum är det lätt att få för sig att minsta krämpa beror på att man gör ett tekniskt fel.2 Ibland tror jag dock att det snarare beror på att man inte har hunnit vänja kroppen vid den nya belastningen. Jag har svårt för bokstavstroende i alla dess former, så även när det gäller löpteknik. Pose är inte det enda sättet att springa besvärsfritt på. Poängen är att ta med sig dess sunda principer – fallet, att dra upp stödfoten under höften och att ha en hög stegfrekvens – och gradvis utforma sin egen stil.
En fråga jag ställer mig är hur jag skulle ha sprungit om jag behållit min gamla stil, men ägnat lika mycket tid åt styrkeövningar. Hade jag varit lika besvärsfri idag? Är det träningen, snarare än tekniken, som ger framgången?
Så här i efterhand kan jag se att mitt teknikbyte krävt osedvanlig envishet och beslutsamhet från min sida, men det har varit värt det. Jag har aldrig njutit mer av löpning än jag gör idag.
Läs mer om Pose på Swedish Pixels.
17 juni, 2009
Jag har ett kluvet förhållningssätt till att planera mitt liv. Å ena sidan får det mig att känna mig instängd. Å andra sidan ökar det min känsla av att ha kontroll över min tillvaro. Om jag skall vara ärlig är det just bara känslan som påverkas, ty vem har egentligen kontroll över sitt liv? Vi är alla löv för vinden – den vind som kan kallas ödet, slumpen, karma, den gudomliga planen, den store arkitekten, eller vad som nu håller din båt flytande.
Jag arbetar till vardags som läkare och blivande psykiatriker. Jag träffar patienter, lyssnar på deras historia, ställer frågor, undersöker dem, beställer undersökningar ifrån andra, fastställer sannolika diagnoser och behandlar. Jag har nästan aldrig lyxen att göra en sak tills den är färdig innan jag börjar med nästa sak. Istället har jag ett hyfsat stort antal parallellt löpande uppgifter att lösa. Det är inte heller så lätt att avgöra när jag egentligen är klar med en uppgift, eftersom mina mål är svåra att definiera. Hjälp patienten att bli så frisk som möjligt. Är det ett konkret mål? I vart fall inte lika konkret som att tillverka en kopparspole, eller en köksstol. Allt detta gör att jag ser mig som en knowledge worker. Jag arbetar med information, inte saker.
GTD (Getting Things Done) är en metod utvecklad av David Allen, baserat på hans mångåriga erfarenheter som konsult i personlig produktivitet och time-management. I huvudsak är denna metod utformad för just kunskapsarbete, där man ofta behöver styra sig själv mot sina mål. I korthet är tanken att man skapar ett pålitligt system utanför sitt egen hjärna, där man samlar påminnelser om saker man behöver ta itu med. Detta system innehåller allt man behöver ordna med, stort som smått. När information tränger sig in i ens liv behöver man bestämma om det är något som måste åtgärdas med en gång. Om inte lägger man det i en inkorg för senare processande, innan det eventuellt hamnar i systemet på en lista. När man är redo att göra något tar man fram sina listor och arbetar från dem. Man separerar på så sätt planering och utförande. Ett sådant angreppsätt tvingar en att definiera och ta ställning till all information som ständigt invaderar oss – information som till följd av sitt överflöd annars genererar stress. Det hjälper oss att prioritera och i ett lugnt skede avgöra vad som behöver göras och vad som kan ignoreras.
Det är lätt att få uppfattningen att Allens metod bara riktar sig till toppar i näringslivet, som arbetar 80 timmar i veckan och nu vill ha ännu mer gjort. Om kan se förbi alla portföljer och kostymer ser man dock viktiga principer för vem som helst som vill ta kontroll över sitt liv. Jag drogs inte till GTD på grund av att jag arbetade ineffektivt, utan för löftet om större sinnesfrid. I en intervju i Wired berättar Allen att hans största mål är att ha ”nothing on my mind”, något jag själv strävar efter. Det är samma mål jag arbetar mot när jag uppmärksamhetsmediterar, eller ägnar mig åt andra övningar i medveten närvaro1. Jag tror inte det är möjligt att ha det så hela tiden, eftersom den mänskliga hjärnan är byggd just för att ha tankar och lösa problem. Jag är emellertid övertygad om att det är en hälsosam målbild.
Som helhet är Allens system oerhört komplext, mekaniskt och torrt. Jag har inte behov av allt. Jag skulle inte ens vilja ha ett liv där hela paketet vore nödvändigt. Det GTD har gett mig är en ökad medvetenhet om hur mycket bråte som flyter in i mitt liv. Det har hjälpt mig att – med gott samvete – skära ner på oviktiga stimuli och strunta i sådant som inte leder mig dit jag vill. Viktigare än att jag kan se vad jag behöver göra är att jag ser vad jag kan strunta i. Inte sällan hittar jag påminnelser som fermenterat flera veckor på någon lista. Oftast inser jag då att den inte var tillräckligt viktig, varefter jag stryker den och fortsätter med mitt liv.
10 juni, 2009
När jag författar en text arbetar jag enligt följande schema:
- Idésamlande
- Utkast
- Korrekturläsning
- Revidering
När jag samlar idéer använder jag oftast penna och papper, eftersom det släpper min tanke fri. Någon gång gör jag en disposition på det här stadiet, men i allmänhet är jag för lat för det. Utkastet skriver jag i min texteditor, men jag behöver sedan skriva ut texten för att korrekturläsa den. Av hänsyn till naturen har jag försökt hoppa över utskrifterna, men jag måste se svärtan mot pappret och jag behöver stryka, ändra och stuva om med rödpenna. När det är dags för revidering återvänder jag till texteditorn. Jag upprepar steg två till fyra minst tre gånger. Först tittar jag på innehåll och struktur, sedan på ordval och meningsbyggnad och sist stryker jag bort onödigt fluff.
Jag förespråkar ett semantiskt arbetssätt medan man skriver. Det betyder att man bestämmer vilken funktion ett textavsnitt skall ha, snarare än att bestämma hur det skall se ut. En mening kan exempelvis vara en rubrik, inte en samling tecken satta i 24-punkters Garamond.
De texter jag skriver publiceras antingen som en PDF ämnat för utskrift, eller som hypertext ämnat för webben.
Om texten är ämnad för webben, till exempel Swedish Pixels, använder jag nästan enbart Macromates TextMate. Jag skriver mina alster som rena textfiler i skrivformatet Markdown och de omvandlas sedan till XHTML av mitt publiceringssystem. Jag använder även TextMate för kortare saker ämnat för utskrift, som brev och resuméer. Med hjälp av Fletcher T. Penneys MultiMarkdown omvandlas Markdown-uppmärkt text till LaTeX, som sedan typsätts till PDF.
TextMate är en förträfflig texteditor, som med några enkla inställningar kan förhandsvisa Markdown-uppmärkt text som renderad XHTML. Först och främst är det en editor skapad för för programmerare och jag saknar en del funktioner som underlättar kreativt skrivande. Man kan inte använda proportionerliga typsnitt och det går inte heller att ställa in textens radhöjd eller avståndet mellan stycken. Det finns inget fullskärmsläge och det saknas bra verktyg för att organisera längre dokument.
Om jag skriver längre alster för tryck eller utskrift använder jag nästa uteslutande The Soulmen’s (tidigare Blue-Tec) Ulysses. Det är en semantisk texteditor, med bättre organisatoriska förmågor. Ulysses är enligt mitt tycke det överlägset bästa skrivverktyget för prosa, även om det finns en del brister. Projekthanteringen är onödigt komplicerad och det är svårt att använda programmet tillsammans med mjukvara för versionsskontroll, som SubVersion. Tyvärr saknas också möjligheten att förhandsvisa text som XHTML, vilket gör programmet olämpligt för webbtexter.
Texter skrivna i Ulysses kan exporteras till en rad olika format, men jag väljer oftast LaTeX. Jag använder TextMate för att finjustera LaTeX-filerna och sedan typsätta dem till PDF.
Jag inser att mitt arbetssätt kan framstå som onödigt komplicerat och en smula nördigt. Det har dock tjänat mig väl och jag rekommenderar alla som skriver att prova den semantiska metoden. Till och med Microsoft Word och Apple Pages stöder den, även om det känns som att gå över ån efter vatten.
29 april, 2009
En bra sko för löpning på framfoten skall göra sig så lite påmind som möjligt. Dess enda uppgift är att skydda fotsulornas skinn mot markens ojämnheter.1 Om man går in och tittar på skoavdelningen på Stadium, eller Intersport, ser man att de skor som säljs där är tillverkade efter helt andra ideal.
I sin postuma skrift Running Fast and Injury Free skriver Gordon Pirie hur den moderna skoindustrin förstört generationer av löpare genom att tillverka felaktiga skor. De flesta av de skor som görs idag är konstruerade efter antagandet att man sätter i hälen först. För att dämpa stötarna har man byggt upp den bakre delen av skon med allt mer energiabsorberande material, tills de mest liknar skidpjäxor. Det enda sättet man kan springa i en sådan sko är genom att drämma i hälen först, vilket leder oss in i en spiral. Pirie berättar hur han diskuterat problemet med Adi Dassler, Adidas grundare, redan på femtiontalet och att denna höll med honom. När Dassler dog gick denna kunskap förlorad bland kommersiella intressen.
Nicholas Romanov, upphovsman till Posemetoden, håller i mångt och mycket med Pirie i hur den ideala skon skall vara uppbyggd. Sulan skall vara tunn, tämligen styv och tålig. Skon skall vara uppbyggd helt utan dämning och hälen skall inte vara högre än resten. Överdelen skall vara minimal, helst en lätt typ av mesh. Det får inte finnas pronationskydd, eller andra typer av inlägg.
Syften med en sådan minimal sko är att maximera fotens propriception. Det går helt enkelt inte att känna hur fötterna interagerar med marken genom centimetertjocka lager av gummi. När man inte dämpar varje steg tillägnar man sig istället en teknik som minimerar stötarna. Jämför skillnaden mellan att springa barfota på asfalt och att göra det i ett par geldämpade skor. I det förra fallet tar man korta lätta steg, i det senare dundrar man fram.
Det är också betydligt svårare att hålla balansen i dämpade skor. Det är som att stå på ett ben på en tjock matta, istället för på bar mark. Med dålig balans spänner man i onödan muskler i fötter och underben, vilket leder till förslitningsskador. En tjock sula ökar även risken för pronation och supination, om man har sådana tendenser.
Var hittar man en sko som Romanov och Pirie förespråkar? Mitt bästa tips är att leta efter en lätt tävlingssko, på engelska racing flats, i en bättre sorterad löparaffär.
När jag hälrullade blev jag rekommenderad ett par Asics Gel Kayano, efter en videoanalys av min löpning. När jag bestämt mig för att byta löpteknik gick jag in på Löplabbet i Malmö och berättade att jag ville ha en sko helt utan dämpning. Försäljaren stirrade på mig som om jag vore galen. Han fick mig att tveka till den grad att jag gick med på en kompromiss i form av Puma Complete Eutopia. Trots att denna sko var lättare än mina gamla Asics var de ändå för klumpiga. Jag åkte tillbaka till Löplabbet och stod på mig. Den här gången kom jag hem med ett par Asics Pirahna, vilket var en fullträff. Denna sko är extremt lätt och ger en underbar kontakt med asfalten. Om jag drämmer i fötterna får hårt märker jag det omedelbart, vilket är pedagogiskt. Jag har sprungit med dem på asfalt i snart ett år utan obehag. Eller – åtminstone inte med mer obehag än jag haft av dämpade skor.
Läs mer om Pose på Swedish Pixels.
16 april, 2009
